söndag 26 mars 2017

Körning och spralliga vårshettisar

      Hopp i galopp, det var i alla fall vad Primula sa under körpasset idag. Mamma drog igång en kurs för några veckor sedan, och idag var andra gången kuskarna fick köra. Kära mor höll sig på ridhusbotten medan jag assisterade kuskarna från kuskbocken.
     Arbetsamma fröken Serena drog igång dagen med dressyrövningar, köra program är förstås annorlunda mot att rida program, men det har också en hel del gemensamt. Vägarna, tempot och ekipaget som helhet bedöms, och det är inte så lätt att få raka vägar. Primula fick stå för precisionskörningen, och med tanke på hennes bekväma överskottsenergi var det nog bra. Hon skötte sig fint, det gjorde förstås Serena också, men Primula har inte riktigt samma välvilliga driv som Serena utan behöver diskuteras lite mer med. Det där med diskussionerna verkar vara något som går igen hos alla våra hästar, vi kanske är lite väl duktiga på att hjälpa dem bli självständiga.. Heh.
    Anyway. När de äldre tjejerna kört igenom precisionsbanan och övat på att hitta rätt punkt för att svänga, rätt sätt att sikta genom porten och bekvämt kunna hantera tempot, då fick den yngre tjejen köra. Hon tyckte dock att det räckte med att skritta igenom banan, och bestämde istället att jag skulle köra Primula i trav. Man lär även av att se på, så vi passade på att gasa lite, vilket Primula självklart tyckte var superroligt. Lite galopp, lite bock och några bakutsparkar, det märks att hon tycker om körningen! Det bästa var nog egentligen att det kändes som att vi faktiskt hade riktigt bra kommunikation, trots att hon är ur kondition försökte hon göra de svängar jag bad henne om och hon blev målsökande. Precis den känslan man vill ha, när ponnyn blir en målsökande raket som man siktar och skjuter med.

     Vi har diskuterat lite olika mål för hästarna, de dräktiga stona ska förstås vara mammalediga, men övriga har vi pratat lite om möjligheter med tävlingar. Freja är fortsatt fast i mjukgörande och balanserande arbete större delen av året, får vi ordning på oss kanske vi kan testa kvala igen till hösten, annars satsar vi på grönt kort och någon körtävling. Solid behöver mer muskler, men Trail at hand inom western är något vi har tänkt testa där. Myra ska köras in färdigt och börja med att öva på att åka bort, sedan satsar vi på kval för hennes del också. Kanske blir det trail at hand för henne också, det vore bra övning. Vi ska bara ta oss tid att åka till ridhuset också. Samma gäller för Ambellina, vi måste lösa lite licenser och ta oss ut på lite westerntävlingar.
    Med andra ord, jag får hålla tummarna för att jag får en anställning så fort som möjligt. Till hösten blir det som sagt studier, men vi får se vad jag gör fram till dess.

Tömkörningspass med Solid tidigare i veckan.

måndag 20 mars 2017

Empowering

Hej hopp, nu fick jag en kick med skriv-inspiration igen så det blir någon form av inlägg med blandad anledning. 
     För någon vecka sedan var en viss Arne Koets på besök här uppe i norr, jag, Maja och min pojkvän passade på att spendera en av två möjliga dagar som åhörare på den kursen. Otroligt intressant och väldigt givande, beriden stridskonst är verkligen inspirerande när man tänker på den otroliga kommunikation som måste existera mellan häst och ryttare för att de ska komma levande ur en strid. Bakgrunden till all nu levande dressyr, krig.
     Jag jobbade lite med Freja idag, och det var väldigt långt ifrån krig men väldigt nära samspelet mellan häst och ryttare. Tömkörning med sidepullet, vi gick dit och lekte lite med att lyfta ben för tryck från pisken, vilket till min stora förvåning fungerade utmärkt. Jag gjorde med andra ord helt rätt. Allt fokus på enbart det benet, och sedan vårat tysta klickljud för "Jag vill att du gör något". Freja är expert på pussel, så det var inte alls svårt. Vi ska fortsätta lite på det spåret, hon lyssnar redan oerhört mycket på mitt kroppsspråk, och uppenbarligen är hon redo för att vi ska bli mer komplicerade. Förmodligen har hon varit det väldigt länge, det är mest jag som behöver få pusselbitarna på plats och förstå hur jag ska göra för att få henne att förstå mig. 

     I vanliga fall när jag tömkör Freja så blir det mycket jobb på volt med samling som mål, men eftersom jag upptäckte att stelheten fortfarande sitter i vänster bak (förmodligen korset och lederna vid korset) förra gången vi jobbade, så försökte jag tänka om lite. Är hon ens redo för samlingar? Har hon någon balans överhuvudtaget? Jag vet redan att hon ofta är mer ur balans än i balans, och kombinerat med Arnes påpekande om hur oviktig framdelen, huvudet och halsen egentligen är (vilket jag förstås redan vet, men ibland kan samma information i en ny meningsuppbyggnad ge perspektiv) blev det en ny bild av hur jag kan hjälpa Freja. Jag struntade helt enkelt i vad jag ville, Freja vet redan vad jag vill, och la allt fokus på vad hon vill. Vad kan hon berätta för mig om hur jag kan hjälpa henne? Det fick jag svar på väldigt enkelt, bara genom att utgå från "Jag lyssnar på dig" fick jag konkreta svar på "Det här kan jag och det här vill jag kunna". Förmodligen fullkomligt obegripligt för den som inte upplevt liknande saker själva, men tyvärr är jag hyfsat oförmögen att beskriva det bättre än så. Vi började med att gå längs fyrkantsspåret, Freja var ovanligt avslappnad och otroligt lyhörd för mitt kroppspråk och pisken som jag tog till hjälp för att be henne om mer böjning.
     Lite volter åt olika håll, jag inverkade väldigt lite och gav henne hjälpen "gör en volt", jag utelämnade alltså hur stor, rund och var hon skulle göra volten. Numera har Freja så pass bra självförtroende att hon vågar ta för sig, för några år sedan hade hon antingen rusat eller stannat i ett sådant läge, men det märks att hon känner sig tryggare med sig själv och med kommunikationen oss emellan. Efter en stund gick vi in mer på mitten, hon fick röra sig ut på en större volt och till en början bad jag bara om just en stor volt på mitten.
   Det räckte med en liten pushande nigning från mig för att hon skulle komma fram i trav, och ordet "Saktaa" för att hon skulle sakta av. Helt otroligt lyhörd! Hon fick mycket spelrum, behöll hela tiden en positiv attityd och verkade allmänt nöjd med sig själv. En galoppfattning i vardera varv.

    Vänstervarvet tog förstås längre tid, här visade hon tydligt att hon var stel eftersom hon ställde sig utåt, till en början sänkte ryggen men efter några varv i jogg började hon självmant söka sig framåt, neråt, innåt. Jag bad om en galoppfattning lite tidigt, och fick ingen respons. Men när hon började hitta balansen och bli mer mjuk, sa hon själv till att hon var beredd på den där fattningen genom att skaka på huvudet lite. Så där som många hästar gör när de ska leka i hagen. Ett pussljud, och en otroligt lugn galoppfattning blev svaret. De tre-fyra steg hon höll galoppen var lugna och avslappnade, nästan välbalanserade. Och där avslutade vi. Störtnöjd pålle och jag var, är fortfarande, minst lika nöjd.

Får se när jag hittar motivation för att skriva nästa gång, känner redan nu att jag är trött i skallen av att skriva detta. Men vi går mot ljusare tider, kanske kommer det igång bättre! Som en sidenote kan jag säga att jag sökt till en hovslagarutbildning nu i höst, så får vi se om den blir av.

söndag 29 januari 2017

Fyra

Och så har vecka fyra skenat iväg, ljuset är kvar längre om dagarna och utomhuset verkar fullt övertygat om att våren är här. Under veckan har vi gått från -15 till +5, således är det blankis på hela gården och ytterligare några hästar har fått hovarna fixade av hovslagaren. Solid går nu med skor för första gången, och på tal om Solid har vi även hunnit rida en sväng till i veckan.

    Fantastiskt med mobilbilder, eller hur? Viss sarkasm bör noteras.. Men det är en bild i alla fall, jag har min skruttiga lilla Nikon D3100 som brukar få följa med ut, men det har blivit lite dåligt med det. Nästa ridtur kanske jag får med mig den, eller kanske rent av i morgon, då herr Solid ska få springa på släp bakom Freja!

    Lördagslektionen blev en flicka kort även denna gång, men inte densamma som förra helgen. T fick alltså köra Freja en sväng runt, då fröken Freja stod vid grinden när vi funderade på vad vi skulle hitta på. Jag hade en ursprunglig plan, men den får ligga kvar till nästa helg eftersom det blev lite manfall.

   Tillbaka till Solid. Som ni, förhoppningsvis, ser på bilden rider jag med både kapson och bett. Så här i början, och som gröngöling i AR djungeln, använder jag helt enkelt båda för att styra och stanna, allt för att underlätta för Solids pusslande av hjälperna. Han gör, tackochlov, inte som Myra, som helt enkelt håller emot allt hon orkar när man ska svänga (trots upprepade genomgångar i att enbart släppa trycket för bettet, och grimman, och gå undan för tryck). Därför fungerar den här metoden bra, men jag kommer ganska fort gå över till att svänga med enbart bettet, och förhoppnings kunna använda bettet i tömkörningen framöver. Det är onekligen enklare att förklara för hästen att den ska stanna för trycket i bettet, om man kan förstärka med trycket över nosryggen från kapsonen, i alla fall när man arbetat med den enbart genom att lära den gå undan för tryck i repgrimma. Solid verkar ha förstått detta riktigt bra, så bara jag får bättre grepp under fötterna också ska vi tömköra lite mer.

  Avslutar detta inlägg med ett tipps, kör ni erat fluffiga Gotlandsruss med ett PS-träns utan käkrem, fläta fast det med hjälp av man och lugg. Annars kanske det blir som det blev för mig och T när vi kom tillbaka från körturen..

söndag 22 januari 2017

Satursunday

     Gårdagen tog på krafterna (kombinerat med någon timmes sömnbrist), jag tog mig tillfället i akt att vila lite extra istället för att skriva om vad som hände under dagen. Idag är jag också trött, men jag tänker i alla fall dumpa lite bilder från dagens arbete med Solid. Vi lekte lite med bettets inverkan, och tog en ridkapson till hjälp för att värma upp med basic saker han redan kan. Dock blir han väldigt lätt uttråkad av att göra liknande övningar, så det blev ett väldigt kort pass. Halkan här gör det svårt att ta sig från gården, men vi ska fixa skor åt honom också så kan vi i alla fall promenera lite på vägen så han får mer omväxlande pass.




















Kanske har jag mer ork för skriverier imorgon, det återstår att se. Då ska jag i alla fall jobba lite mer med Freja, kanske blir det en liten körtur. Återstår att se!

fredag 20 januari 2017

Fridfulla Freja

Halkigt på gården, snöigt i hagen.
    Dagen bjuder på riktigt fint väder, och nu är stallet klart för dagen. Eftersom jag åter igen vaknade tidigt och somnade om blev dagen lite förskjuten, men inte riktigt lika mycket som igår. Tror jag får kliva upp första gången jag vaknar för att lösa problemet, om inte annat blir jag väl trött nog att gå och lägga mig så att det inte påverkar antalet timmar oavbruten sömn på samma sätt..



     Hästarna befinner sig oftast vid balen längst ned i hagen den tid på dygnet jag brukar gå ut, så det blev en uppfriskande promenad för att hämta Freja. QP, Myra och Rebecca stod och mediterade bredvid stigen, så jag passade på att klappa lite på dem också. Våra hästar har en tendens att vara lite översociala, och det har Rebecca hakat på mycket fortare än Flisan gjorde.
     Idag hade hästarna lyckats få av nätet från balen (vi använder ett slowfeedingnät, små spännband att dra fast det med längst ner och en plastring för att rama in balen), så Freja fick en extra uppgift utöver att följa med mig in: bära upp nätet! Hade nätet varit helt hade jag bara lagt det utanför hagen, men nu behöver det lagas (igen) eftersom hästarna slitit av ytterligare några snören.

    I dagsläget befinner sig Freja i en väldigt grundläggande balans- och koordinations-uppbyggningsfas, eftersom vi haft problem med diverse låsningar och problem med att hålla koll på var hovarna tar vägen när de landat på marken. I dagsläget är hon dock även rätt fet, vintervila är bra för knoppen, men inte alltid för kroppen.. Så planen är att köra med QH-vagnen så ofta som möjligt. Även om dragläget inte är optimalt så är det den vagnen som lägger minst vikt på själva ryggen eftersom den är så pass välbalanserad. När vi fått upp lite kondition och muskler igen byter vi snabbast möjligt till rockarden igen, men förra året gick jag för fort fram i igångsättningen och det slutade med att hela Freja satt fast från öronen till svansen. Det vill vi undvika!
     Att hon har de här små problemen beror helt enkelt på hennes exteriör. Hon är världens snällaste och underbart gullig, men hon har inte en bra exteriör ur en brukssynpunkt. Överbyggd bak, alltså högre över korset än över manken, hjulbent samt nystande bak och tät fram. Detta är också varför hon behöver så mycket skydd när jag arbetar med henne i högre tempon än skritt och jogg.

   Idag jobbade vi med lite groundwork, jag har inte superkoll på den här fronten, men klickar man in på den praktiska AR-skolan kan man lära sig mycket matnyttigt. Jag har varit på en kurs där jag testade groundwork med Freja, och sedan en kurs där jag enbart tittade på, så jag är fortfarande väldigt grön inom den Akademiska Ridkonsten. Men jag vill lära mig mer, och i år har jag tänkt åka på minst en till kurs, förmodligen fler. Sedan finns det förstås väldigt mycket på nätet också, och det är det tillsammans med kurserna som jag pusslat ihop en praktiskt fungerande bild över hur man ska jobba och vad man ska titta efter. Sedan är det bara övning, övning och mer övning, så klart!
   Lite tömkörning blev det också, Freja har bra grepp med fyra broddade skor, men för min del är det lite väl halkigt och vi fokuserade huvudsakligen på övergångar skritt-trav och att hitta en lång och låg form. Det gick riktigt bra, numera behöver jag inte be om det lika mycket som tidigare utan hon förstår mer vad det är jag är ute efter. Hon trampar inte under sig med bakbenen och kommer upp med ryggen. När vi har hittat bättre balans i båda varven kommer jag be om en högre form och mer vikt på bakbenen, men det ska jobbas upp bit för bit som med allt annat. Det blir dock ingen ordentlig ridning förrän jag känner att hon verkligen har en bra muskulatur för det, eftersom hon lätt blir framtung och då tar ryggen och frambenen stryk.

Tack för idag!

torsdag 19 januari 2017

Blåsigt värre, och en tillbakablick.

     Och idag tyckte kroppen att jag behövde sova extra länge, inte alltid det blir helt som man tänkt sig. Egentligen var planen för dagen att jobba lite med Freja, men det får helt enkelt bli imorgon. Här blåser det nämligen 10-12 m/s just nu, och ska öka fram till klockan fem. Inte optimalt väder att motionera hästar i, speciellt när det även passar på att vara lite varmt precis nog för att det ska bli halkigt ute. Stallet är i alla fall klart för dagen, det är inte speciellt mycket jobb på den fronten med bara tre hästar inne under nätterna, men det tar fortfarande en liten stund.
      Hann med att vurpa på isen också, så nu har jag använt mig av vår bäst kompis Arnika gelen, som mamma Bisse säljer i butiken. Förhoppningsvis blir det inget mer än svullnader och blåmärken, annars får jag helt enkelt åka till kiropraktikern igen.

     Jag tänkte passa på att berätta lite om, ja, min del av Stuteri Solo. Stuteriet har existerat i rätt många år, men jag har bara existerat i snart 22 av dessa, så lite översiktligt kan man ganska fort lista ut att jag inte varit med och bestämt i speciellt många år. Egen häst har jag dock alltid haft, och fram till 2008 var det enbart shetlandsponnyer som var regelrätt mina. Solos Zolros var min absolut första egna häst, men eftersom hon passade bättre till någon mer erfaren än en 6-åring bestämde sig mina kära föräldrar för att sälja henne. När det blev dag för ponnytravlicens åkte jag ner till Enköping, och fick bo hos min mormor under tiden jag gick kursen. Mitt första år som licensinnehavare hade jag ingen ponny, men sedan kom Saga in i bilden. Tyvärr var även hon lite för mycket ponny för mig, och det var då vi hittade Mimmi.
       Egentligen kan man nog säga att det är med Mimmi allvaret började, för hon bodde hos oss i 6-7 år (om jag inte räknat helt galet) och jag tävlade med henne i alla fall fyra av dem åren. Hon var min första utmaning på fyra ben, här hade vi en mycket arbetsglad ponny som ville göra allt på sitt eget sätt, och en 8-årig Sara som också ville göra allt på sitt eget sätt. Henne har jag otroligt mycket att tacka för, här var det inte bara att vi inte kom överens, utan jag var helt enkelt tvungen att komma på hur jag skulle få henne att tycka att min idé var en bra idé.
       Primula föddes 2004, och hon har verkligen varit min största räkmacka hittills. Sessan var en hejjare när det kom till tävling, och hennes sista dotter var inte sämre. Efter ett första trevande år höll vi oss bland de tre främsta på nästan alla officiella tävlingar. Det sista året vi tävlade tillsammans hade jag tappat motivationen lite, men tack vare henne lärde jag mig verkligen att köra på riktigt. Mamma "tvingade" mig förstås att köra för en körtränare under shettisåren, och det är jag tacksam för idag även om jag kanske inte var överdrivet intresserad då.

Skellefteå, 2008 kanske?

      Red gjorde jag förstås också, men sedan vi flyttat upp hade jag inte ridit för någon riktig instruktör, utan det blev mest fort rakt fram på vägarna här hemma, när jag väl vågade rida utan ledare. När vi började ta lektioner på Birca i Blåsmark, var jag kanske inte den roligaste eleven. Som yngre har jag alltid haft mycket bestämda åsikter om saker och ting, väldigt många känslor som kunde puttra fram när det inte riktigt blev som jag tänkt, eller var som jag trodde. Men lärde mig gjorde jag ändå, och när vi slutade där kunde jag sitta ordentligare på hästen, utföra diverse manövrar som skänkelvikning och framdels- samt bakdelsvändningar.
      Därifrån fick jag väldigt många byggstenar, sådant jag använder än idag och speciellt på unghästarna, då många av de träningsmomenten är väldigt tydliga och effektivt uppdelade för att kunna pussla ihop "the bigger picture" senare.
     Intresset för Western hade förstås funnits sedan jag var liten, men det dröjde till jag var 12-13 innan vi snubblade över en Westernclinic. Nu kommer jag inte på rak arm ihåg vem vi red för först, men Lars Lindvall bidrog till att vi fixade bättre westernsadlar, Lisa Nes och Nicklas Christofferson är de tre tränare jag kommer ihåg att vi red för i början. Eftersom ingen av våra hästar varit riktigt ridhäst-utbildad, utan mest bara körts, har jag hela tiden suttit på mer eller mindre outbildade hästar. Solos Myria kunde en del, och Solos Yazzå kom jag ganska långt med, men ingen av dessa två behagade stanna kvar bland oss levande utan gick bort med cirka två års mellanrum.
     Yazzå var en väldigt högenergisk fröken, med henne fick jag verkligen lära mig att hitta lugnet, ytterligare något jag är väldigt tacksam för idag. Många bäckar små, helt enkelt.

2009: Yazzå och jag, på vår första tävling.
En förstaplats, en fjärdeplats.

     Ska skriva vidare på den här fronten, men tänkte försöka att inte bli för långrandig och avsluta här för idag. Håll utkik efter länkar i mina texter, förresten!

Jag och Freja, fotograf: © Madelene Lindholm

onsdag 18 januari 2017

Solida Solid

     Passar på att skriva lite medan motivationen håller i sig. Fick sällskap i stallet idag, och passade på att jobba vidare med Solids utbildning. Han är en sådan otrolig charmknutte, och grym när det kommer till nya utmaningar. Eftersom jag pratade rätt mycket med Felicia blev det ett litet extra träningsmoment för herrn, då vi i vanliga fall arbetar helt ensamma och jag har 100% fokus på honom. Det tog han dock med ro, och att vänta lite extra gjorde honom enbart lite otålig i stallet. Friendly game med sadel på för extra ljudeffekter, absolut inga problem. Med lite tur kommer jag åt hans "bakräddhet" på det här sättet också, vi får se nästa gång jag jobbar med svanskappa!
       Hoppa upp med fladdrig jacka var inga problem heller. Vi tar allt i många små steg så här i början, eftersom han inte kan så mycket vill jag hellre ta det lite för lugnt än pressa honom för fort. Jag börjar passen rutinmässigt, repeterar från gången innan för att ge honom en lugn start. Nu var det ett tag sedan vi var ute sist också, men han skötte sig verkligen jättebra. Hans nyfikenhet jobbar jag mycket med, eftersom han hemskt gärna undersöker nya saker väldigt noggrant uppmuntrar jag det, allt för att behålla det där optimistiska "Vad ska vi göra idag?". Just den inställningen är varför jag nio gånger av tio hellre arbetar med en ohanterad än en felhanterad häst. Den ohanterade hästen har helt enkelt inte varit med om så mycket, medan den felhanterade hästen kan bära omkring på väldigt många förutfattade meningar, det gör det direkt mer komplicerat att exempelvis göra hästen motiverad till arbete och nya kunskaper. Sedan finns det ju alltid undantag för allt, en häst som varit ohanterad "för länge" kan det vara mer jobb med än en häst som varit felhanterad en kortare period, exempelvis. Vad man sedan räknar som felhanterad, det är nog upp till var och en.
      Eftersom han tog det hela med sådan ro ("Nu har vi gjort det här en gång,  jag kan det här!" -Solid) och styrningen fungerade så bra, tog vi en kort promenad till brevlådan med mig på ryggen. Nästa gång testar vi med sidepullet istället, repgrimman ligger inte riktigt stilla som jag vill.

Tack till Felicia som hjälpte mig fånga några ögonblick!

Här ser jag att jag är lite ur balans, sedan slarvar jag som tusan med blicken!
Solid går emot trycket i repgrimman, vi är fortfarande på en nivå med väldigt 
tydliga hjälper och stooora eftergifter, allt för att göra det enkelt för honom.
Sedan var det förstås roligare att gå dit han ville, istället för i den riktning jag ville.

Här är jag mer centrerad, och Solid går inte emot trycket på 
samma sätt som vid den tidigare svängen. Blicken, blicken, blicken..

Från denna vinkel ser han lite krokig ut, men han har faktiskt fått 41 poäng.
Det fattas mest muskler, det kommer när vi har de tekniska bitarna på plats!

Liten, långsam gif, men här ser man att han rör sig!


På återseende!